Blogg

Giraffer är roliga djur, rätt som det var stack det upp ett huvud i grönskan. Dom kan bli upp emot 5,5-6 meter höga varav halsen är ca 2,4 meter men har ändå svårt att nå ner till vattnet för att dricka vilket dom gör bara varannan dag. Dessutom har de svårt att gå på våtmark och kan inte simma.

Det är det högsta levande landdjuret men har bara 7 halskotor precis som alla andra däggdjur (inklusive människan) och väger 700-1900 kg.

Flera kvällar på savannen åkte vi upp på en platå för att få girafferna i siluett i kvällsljuset.

Giraffer lägger sig sällan då dom har svårt att resa sig och står upp när dom sover.

Ungarna följer mamman nästan två år.

Giraffer behöver endast sova mellan fem minuter till två timmar per dygn, det gör dem till ett av de däggdjur som behöver minst sömn på hela jorden och dom kan inte ens gäspa!

Hanens horn är kala på toppen medans honorna har mörka små tofsar.

Ser ju ganska kärvänligt ut men i själva verket är det två unga hanar som bråkar vilket sällan blir särskilt allvarligt.

Giraffer med utsikt, synen är deras främsta sinne och dom har även bra hörsel. Zebrorna återkommer jag till i nästa inlägg.

Den afrikanska stäppelefanten är de största landlevande däggdjuret. 4 meter lång och hög för tjur och 2,5 meter för hona, dom är kubiska, lika långa som höga. 5-6 ton för tjur och 2-4 tom för hona.

En hel familj i fint kvällsljus. Elefanter hör till familjen snabeldjur (men det var väl inte så svårt att gissa..) alla andra snabeldjur har dött ut. De har mycket känsligt luktsinne och genom att lyfta snabeln kan de känna av de olika luftlagren och bilda sig en uppfattning om omgivningen.

Honan blir könsmogen när hon är 12-14 år och får en unge efter 22 månaders dräktighet och den väger ca 100 kg vid födseln.

De har djurvärldens bästa luktsinne och kan känna lukten av vatten på 19 km håll.

En flock består oftast av honor och ungar i olika åldrar, vuxna tjurarna lever i regel ensamma.

Bara att stoppa ner ”sugröret” i ett hål och där hittade dom vatten fast det såg ut som flodbädden var helt torrlagd.

Kolla in den nyfikna lilla snabeln som sticker fram bakom…. 😉

Snabeln används även för det sociala samspelet och att visa olika sinnesstämningar.

Elefantkram! Gissar på att det är en hona med en lite äldre unge som är alldeles för stor att dia men man ser juvret här…

…hon hade en liten också, ungen följer sin mamma och diar 2-3 år. En hona får ca 4 ungar under sin livstid.

Söta skitiga ungar!

Snabeln kan användas till mer än mat och dryck, t.e.x dusch, spruta lera över sig för skydd mot solen eller som snorkel om dom simmar och är under vatten.

Busiga ungar, elefanter kan både leka, skratta och gråta.

Hoppas den lille får ett långt och lyckligt liv och klarar sig undan tjuvjägare. Under 80-talet dödades 700 000 elefanter men -89 förbjöds handel med elfenben men tjuvjakten fortsätter ;-( Elefanter kuvas och utnyttjas även av människan för att roa turister så tänk på att inte bidra till att elefanter hålls i fångenskap och inte behandlas väl!

En av dom första och definitivt största vi såg var en struts som är världens största fågel och kan väga upp mot 150 kg, men hjärnan vägen bara 40 g… Kan inte flyga men springer snabbare än en häst och förmodligen sparkar den hårdare också då den t.o.m kan döda ett lejon med en spark!

Inte fullt lika stor som föregående fågel är Ibisstorken men till skillnad mot strutsens förkrympta vingar har den ett vingspann på över 1,5 meter.

Svarthuvad häger är en afrikansk fågel som inte finns i Europa, annars finns olika arter av hägrar nästan överallt på jorden.

Rödnäbbstoko, finns både sydlig och nordlig men törs inte säga vilka det här är. Hör till familjen näshornsfåglar.

Det finns flera underarter av kungsfiskare men har googlat fram att det här är Gråhuvad kungsfiskare som i huvudsak finns i Afrika.

Samma fågel som ovan, den svarta i förgrunden vet jag inte vad det är…

Den här satt i en buske på savannen men jag har inte lyckats hitta nåt namn på så om någon vet så skriv gärna en kommentar!

Edit: Har fått tips om att det kan vara white-browed coucal eller vitbrynad sporrgök på svenska vilket kan stämma med bilder jag googlat på.

Det finns två sorters Krontrana, grå och svart. Det här ser ut att vara en grå som vi såg ganska många av fast dom sägs vara starkt hotade och har minskat kraftigt.

Blåkindad glansstare.som är vanlig i Afrika och delas upp i fyra underarter. Vacker med sin blå metallglänsande fjäderdräkt, 19 cm lång.

Trefärgad eller brunbukig glansstare, finns även uppfödare i Sverige som håller dom son burfåglar och dom klarar t.o.m vinterklimat.

Violet Backed starling eller Ametiststare som den heter på svenska. Fantastisk färg på hanens lila dräkt medan honan är brun och vitspräcklig.

Jag är inte helt säker men tror den större här kan vara ametiststarens hona. Dom små blå är rödkindad fjärilsfink som lever i par och är stannfågel i Afrika.

Fåglar av familjen Vävare hör till världens mest talrika fåglar. Namnet kommer utav att dom väver sina bon av gräs, kvistar mm.

På lodgen där vi bodde matades småfåglarna där några av dom här är fotade, möjligen kan det här vara en rödnäbbad amarant?

Också på matplatsen vid lodgen, okänd art… och där får det räcka med fåglar från Afrika.

Colobusapor högt upp i ett träd som vi även fotat på betydligt närmare håll vid ett tidigare tillfälle.

En platå där det var lite öppet och vi kunde kliva ut och titta på utsikten om vi höll avstånd till buskagen med tanke på bufflarna…

Vi fortsätter uppåt på slingrande bergsvägar omgivna av bergskog med mycket skägglav på träden på över 3000 meters höjd.

Här kom vi fram till det första vattenfallet Chania där man kunde gå ur bilarna utan fara för vilda djur.

Nere vid vattenfallet, det var mödosamt att gå upp sen då den tunna luften gjorde att man blev lätt andfådd.

Nästa vackra vattenfall vi stannade vid för att fota.

Man kunde gå in en bit bakom det vattenfallet där det var nästan som en grotta.

Dags för medhavd lunch ute i det fria, smakade gott!

Där vi satt kom en nyfiken bushbock, otroligt att djur som trots allt är vilda kommer så nära!

Honan var också nyfiken och tittade in i kameran 😉

På väg ner från berget fick vi syn på några sykesapor, även kallad vitstrupad apa / markatta. Det var inte lätt att få bra bilder på dom bland bambusnår.

Inte nog med det att vi hade turen att få se dom lite ovanliga djuren, dom hade en liten kalv också som inte var många veckor gammal. Kudun är inte särskilt uthållig att springa ifrån rovdjur så det var nog ett smart drag att hålla till vid lodgen med sin unge.

Grymt söt (har jag väl skrivit om typ alla ungar…??) med sina extremt stora öron.

Den minsta av antiloperna är dik-dik som inte är mer än ca 45 cm hög och väger runt 7 kg.

Pyttesmå horn som bara är några centimeter långa och väldigt stora ögon, väldigt söt den också!

Och pytteliten mun…

Både honan och hanen har horn som kan bli 60-150 cm långa och används för att försvara sig mot rovdjur.

Hanen har horn och kan väga upp till 270 kg.

Vattenbockhonor och några impalahanar och här ser man att det är lite storleksskillnad, impalorna väger på sin höjd 60 kg.

Den största av dom alla är Elandantilopen med en kroppslängd upp till 3,5 meter, en mankhöjd upp till 1,8 meter och en vikt mellan 400 och 1000 kilogram!

Det finns rödnäbbad och gulnäbbad oxhackare, antar att det här är röd?

En oxhackare här har ingen färg på näbben alls så antar att det är en ungfågel.

En oxhackare i örat också…

Serverat smörgåsbord till fåglarna och bufflarna var nog glada att bli av med lite fästingar…

Bufflarna räknas till ”The Big Five” som var en av dom svåraste att jaga under storviltsjakt. Numera används uttrycket även under safari och vi fick se alla som ingår i ”The Big Five” och dom andra har jag visat tidigare här i bloggen men samlar ihop dom här för att se vilka som ingår:

Och givetvis även noshörningen.

Och dom majestätiska lejonen ingår också i gruppen storvilt.

Dom intet ont anande impalorna… lejonet väntar tills avståndet är 30 meter eller mindre och kan då ta språng upp till 6 meter. Tyvärr fick vi inte se nån jakt då impalorna började dra sig åt andra hållet och lejonet insåg att chansen gått förlorad.

Bland det första vi såg när vi åkte in i den andra nationalparken i Solio var det här torra kadavret, bara skinn och ben kvar och innanmätet uppätet av lejonen.

Här har dom haft en lyckad jakt under natten och fått en buffel. Hanarna har nog redan ätit och sen är det honornas tur.

Sist är det ungarna tur.

Dagen efter när vi åkte tillbaka till samma buffel var där en schakal och åt av resterna. Och titta noga till höger bakom busken…

En annan flock med 22-24 lejon avslöjade sig genom att vi såg färska blodiga revben från en trolig buffel, allt annat var uppätet. Mätta lejon gör inte många knop. Ett vuxet djur behöver 5-7 kg kött om dagen men kan sätta i sig upp till 33 kg på en enda måltid.

På sin höjd lyfte dom huvet när vi kom i jeepen, mäktigt att möta alla blickar! I den här flocken fanns det inte mindre än nio unga hanar varav vi ser fem på den här bilden. Dom börjar närma sig könsmognaden och får stanna i flocken tills dom är 2-3 år, här befarar man att det kommer att bli dödliga strider bröderna emellan när dom snart uppnår den åldern…

Som sagt gick det ingen nöd på lejonen, ser sprickfärdig ut!

Men det här var riktigt sorgligt, en väldigt gammal, sjuk och hemskt mager ensam hane som blivit utstött ur flocken. Guiderna trodde han var närmare 20 år men i det vilda blir dom oftast inte äldre än 12-14 år så 16-17 år på den här var nog närmare sanningen. Han var nästan tandlös och kunde inte längre jaga så parkvakterna hade hjälpt honom med lite mat.

Men livets gång fortsätter och om 3,5-4 månader föds det nya lejon. Det här kärleksparet hade dragit sig undan den övriga flocken och dom parar sig typ hela tiden i fyra dagar…

Honan håller ungarna gömda tills dom är ca 8 veckor, då introduceras dom för den övriga flocken. Hon diar dom tills dom är 6 månader så dom här ungarna är nånstans däremellan 4-5 månader kanske… Honorna i flocken kan även dia varandras ungar.

Imponerande gap! Lejon är det största rovdjuret i Afrika (bara tigern är större bland kattdjuren).

Ungarna gör sig ingen brådska…

Hm, där står en sån där konstig jeep som jag måste gå förbi…

Jaja, vi kommer!

Det är faktiskt mitt revir! Storleken på reviret kan variera mellan 20 och 400 km².

Den första flocken lejon vi såg på nära håll var en kväll precis när solen försvunnit bakom trädtopparna (lite dåligt ljus då så det blev ganska brusiga bilder) i Samburu och vi var på väg hem till lodgen. Dagen innan hade vi skymtat dom vilande bland buskarna på andra sidan den uttorkade flodbädden, nu låg ungarna mitt i fåran.

Dom började röra sig mot oss men tittade förbi oss på nånting längre bort…

Det var mamma som kom och hon hade något med sig till ungarna.

Det var inget att äta på utan var nog mer tänkt som leksak, ta den om du kan! Hann inte med att få skärpa och dessutom kom dom alldeles för nära för mitt tele och stannade till precis vid jeepen nedanför det nedvevade fönstret där jag satt och hängde ut… kom på att jag kanske skulle veva upp lite, det är ju trots allt vilda lejon!

Dom tappade snabbt intresset för det torra benet och fortsatte tillbaka över flodbädden.

Rhino är det engelska ordet för noshörning eller egentligen heter det rhinoceros från grekiska rhino som betyder nos och ceros betyder horn. I tidernas begynnelse fanns det 30 olika arter och idag finns endast 5 kvar varav 2 lever i Afrika och alla är utrotningshotade. Det här är en Black Rhino men namnet har inget med färgen att göra. Det är den mest hotade av dom afrikanska arterna.

Det mer korrekta namnet kanske är spetsnoshörning vilket är mer logiskt och syftar på den lite spetsiga munnen då den helst betar blad och annat från buskar.

En annan ”lustig” skillnad mellan arterna är att den svarta noshörningen har sin unge efter sig när den springer iväg. Då den håller sig mer bland buskar går mamma först för att säkra så det inte ligger lejon och lurpassar i buskarna. Honan går dessutom ensam med sin unge. Kanske har den redan haft närkontakt med någon av såren att döma??

Den vita har sin unge framför sig, och vem skulle våga ge sig på den här mamman med det enorma hornet?

Det var den minsta ungen vi såg, ca 3 veckor gammal, söt som alla djurungar vi såg!

Några dagar senare såg vi dom igen när ungen diade. Ungen går med sin mamma tills den är ca 3 år.

Noshörningar ser extremt dåligt men tycker dom har fina och mänskliga ögon! Till skillnad mot vad många tror är i alla fall dom vita fredliga. Dom svarta ska man vara mer vaksam mot.

Allt från Kenya för den här gången, fortsättning följer.