Lotta & Celine i fotostudion

Vill ha lite bilder på Lotta i studion vilket förstås är första gången för henne och Celine som är van sen tidigare var självklart med.

Ingen rädsla eller tvekan från Lotta att agera på den svarta bakgrunden framför blixtarna, bara skojigt med bus men inte lätt att fånga dom på bild då…

Lite mer ordning, Celine är med som stöd och kollar att allt går rätt till som vanligt.

Jag kan faktiskt vara själv också! Pluttig underläpp 😉

Duktig flicka får posera med tvättbjörnen.

Heter man Lotta får man vara i en potta…hm  😉

Nu kommer vi till bildidén jag hade, husse håller.

Tanken är en sovande valp… men Lotta är nyfiken och vill titta vad matte gör.

Till slut somnar hon gott och jag får några bilder som jag ville ha.

Samma sak med Celine var liksom inte lika lätt, hehe…

Händer mycket i naturen nu!

Dagens naturbilder får ett eget blogginlägg då det blir så mycket bilder så jag knappt hinner med… gäller att alltid ha kameran redo då det dyker upp motiv hela tiden!

En halvvuxen harunge har bosatt sig på gården, den har flyttat in på hönornas ”tomt” som är inhägnat med Gunnebo stängsel.

I natt hade vi dock grinden öppen så den skulle kunna springa iväg till skogs men i morse när jag släppt ut hönsen och stängt satt den utanför grinden och ville helt klart in…

Finns gott om man därinne och vildvuxet gräs där den lätt kan hålla sig gömd så vi ser inte till den så ofta och den är nog ganska säker för räven.

Har aldrig lyckats med särskilt bra bilder på harar då dom i regel är väldigt skygga på landsbygden där dom inte blir så vana vid folk.

Men nu kunde jag passa på att smyga fram försiktigt då den väntade tålmodigt vid staketet in till tryggheten.

Sluta fota nu och släpp in mig… jaja den fick komma in på hönornas gård.

På kvällen hörde jag ett ovanligt intensivt kvittrande från hustaket och tittade upp…

Sädesärlorna boar alltid under taknocken och nu är det visst dags för ungarna att lämna boet. Fem stycken så många munnar att mätta!

Det gäller att gapa störst och vara först!

Blåser ganska friskt så otroligt att dom små håller sig kvar utan att blåsa ner!

Tror det är den femte ungen som man ser lite suddigt liggande under takstegen i bild 1 & 2 som inte är med på bilderna här.

Bara fyra ungar på bild här också så kanske den femte inte riktigt hängde med eller också missade jag den bara med kameran, svårt att stå på marken och fota uppåt utan stativ.

Här har dom hoppat över nocken till andra sidan men tror inte dom flugit ner än, får se imorgon om dom syns till…

Lotta kan visst brotta ner Celine

Det blir förstås mycket hundbilder nu med en valp i huset så istället för att lägga allt under ”dagens bild” får dom hamna under en egen kategori med hundbilder här i bloggen.
Som sin namne Lotta på Bråkmakargatan som kan både det ena och det andra alldeles själv kan Lotta också en hel del…
Lotta är riktig söt och go, Celine gillar henne skarpt!

Men Lotta kan också vara lite bitsk…

Lotta är allt lite full i sjutton!

Lotta tar nacktag på Celine.

Och så ett lite nyp i kinden igen… Celine har en ängels tålamod!

Hopp och lek!

Hm, Celine är inte den som brukar ligga underst i lek men nu blir hon nerbrottad av Lotta…

Hjälp mig matte, ett litet monster!

Ajaj…

Lotta kämpar på…

Nu får du ge dig tycker Celine…

Kom igen då din lilla skrutt…

Jag tycker om dig också fast du är lite busig…

Vandra med hund i Sälen – dag 2

Fortsättning med lite bilder från andra dagens vandring.

Vi tog bilarna till utgångspunkten, här är vi snart redo.

Vi fick två alternativa vägar, vandra över Näsfjället eller gå nedanför. Vi valde att gå den lite längre varianten. Här liten vätskepaus på väg mot toppen, Celine softar lite på rygg…

Vandringen fortsätter uppåt men lite flackare sista biten, behagligt väder med 18-20 grader och fläktar skönt. Här ses schäfern Bea och finska lapphunden Zoey.

Uppe på toppen. Det är Sälens nordligaste fjäll med högsta toppen på 904 meter.

Ikaros ville poser på stenröset så husse fick ta en bild.

Celine kunde ju inte vara sämre och ställde också upp på en poseringsbild.

Dags att börja vandringen ned på andra sidan, Bea med husse tar täten.

Franska vattenhunden Ikaros med husse.

Fanns ingen markerad led ner och vi hade ingen guide med men det var inte speciellt långt och vi hade fått en instruktion om riktningen där vi skulle möta dom andra.

Nere vid raststugan där dom andra väntade in oss och det blev en stunds fika och vila.

Omväxlande med berg och djupa dalar. Zoey och Celine sida vid sida.

Till att börja med gick Celine runt blötområdena men till slut gjorde hon som dom stora hundarna och vadade rakt igenom, vid ett tillfälle dök hon helt då det var djupt…

Torrare mark, här blev Celine lite irriterad på alla myror på stigen.

Vackra vyer!

Zorro med sin familj.

Blött igen…

Sista biten hem tog jag Trax då hans matte åkte med bilen efter lunchstoppet, men hallå vovvarna där vill inte jag gå!

Bro över en bäck med friskt och härligt vatten.

Jag tror Trax gillade sin nya kompis av lite annan modell än han är van vid 😉

Ja, jag fick också en blick ibland…

Ca 13,5 km och många timmar ute idag och det märktes på hundarna att dom var betydligt tröttare idag när vi kom hem.

Vandra med hund i Sälen – dag 1

Haft en härlig hundhelg med Celine och andra hundar i Sälen med vandring arrangerad av Sälen Hund & Aktivitet, följ länken och läs mer på deras hemsida och de finns även på FB.

Vi bodde tre nätter på Sälens vandrarhem med egna rum, trevligt och mycket hundvänligt utan en massa förbud då hundarna även fick vara med i matsalen.

Första dagen började väldigt blött men den värsta åskskuren med hagel hann vi vänta ut i bilen innan vi gav oss iväg…  det var ändå ganska varmt så man behövde inte frysa.

Stor del av spången över myren låg under vatten, värsta biten kunde jag inte fota för då bar jag Celine så här var det lite bättre… blött om fötterna blev det!

Omväxlande terräng, har var det betydligt torrare. Hundarna från vänster: Ikaros, en barbet (fransk vattenhund), min Celine, schäfern Bea och Trax alaskan malamute.

Totalt sex hundar var med alla med olika ursprungsländer, finska lapphunden Zoey och spanska vattenhunden Zorro som var yngst i gänget med sina tio månader och gick inte med riktigt hela vandringen.

Ingen hund hade problem med att gå över bron över älven.

Paus vid ett vindskydd efter att vi gått några kilometer.

Mark från vandrarhemmet mötte upp med bil och grill och korv till lunch.

Precis när vi tänkte gå kom en åskskur och regnet vräkte ner så vi avvaktade en stund i vindskyddet.

Vandringen fortsätter.

Bea ville gärna ta sig ett dopp i älven.

Trax och Bea.

Trax ville också bada eller dricka lite vatten.

En mindre bro över en bäck.

Trax har bråttom över så matte fick hålla emot för att inte riskera att halka i…

Beas tur… inga problem där heller.

Celine, sist och minst i gänget.

Slutspurten innan vi kom tillbaka till vandrarhemmet, blev inte så lång tur första dagen men lagom med ca 7km, sen var det skönt att få ta av sig dyngsura kängor.

Lite vila på verandan till vandrarhemmet och vi hann inte vara under tak lång stund förrän himlen öppnade sig…

Ett häftigt åskväder med blixt och dunder så t.o.m. Trax tyckte det kändes tryggast i mattes knä…

Bea undrar vad det är som dundrar och blixtrar… i bakgrunden ser man hur regnet vräker ner…

Celine brydde sig inte speciellt om åskan och här har även Trax klivit ner från mattes knä, Ikaros var lite rädd och gömde sig under bordet…

Zoey var lugnet själv hela helgen….

Det går vilt till…

Det händer mycket i naturen nu och det gäller att ha kameran redo hela tiden så det blir en del bilder som inte ryms under ”dagens bild” så jag har samlat några bilder från dom senaste dagarna till ett eget blogginlägg.

I lördags hälsade jag på igen vid rävlyan och fick några till bilder på ungarna medans myggen höll på att äta upp mig! (Samma dag fick jag några bilder på årets första huggorm som då fick bli dagens bild).

Sitter och tittar uppepå ”taket” till lyan som är i ett stenröse med flera utgångar.

Mycket grenar och ris runtomkring så inte helt enkelt att fotografera…

Lite misstänksamma mot stenen som jag gömde mig bakom och höll sig lite på avstånd, en glömde bort sig och passerade precis på andra sidan stenen så jag knappt vågade andas och än mindre röra på mig så nån bild blev det inte.

Söndag kväll och på väg hem i bilen fick jag syn på en älg mumsande i grönskan, hade bara 200 mm tele på kameran men stannade ändå för att ta en bild.

Måndagens bild blev dom här älgarna som jag fotat från tomten ner mot fältet, här är några fler bilder som utlovat.

Älgkon kommer lite närmare och ställer upp sig och jag kryper ihop bakom staketet på tomten…

Men hon anar nog att det är nåt…

Direkt efter älgbilderna går jag upp på vinden för att kolla efter fladdermössen som jag nästan trodde hade försvunnit då jag inte såg dom en enda gång förra året men till min glädje är dom där nu!

Dags att packa ihop för kvällen och dags för fladdermössen att ge sig ut på nattens jakt.

Trandansen

Förutom dagens bild som jag visat i mitt ”Projekt 365” kommer här fler bilder från trandansen vid Hornborgasjön som jag besökte för några dagar sen. Har även uppdaterat sidan ”Vilda fåglar” i fotogalleriet med några bilder på tranor och fåglar från Afrika.

Dagen vi var där räknades det till 25500 tranor, enligt informationen räknades varje trana med hjälp av kikare.. men jag undrar jag om det verkligen är möjligt??

Fåglar både högt och lågt, inte bara tranor.


Tranor i vattnet också.

Hm, finns det nån ledig plats att landa på?

Enda chansen att fånga en ensam trana på bild var att rikta kameran uppåt. Landningsstället ute…

Full fart i dansen… eller var det kanske lite tjafs?

Törstig blir man av allt ståhej.

På bron ovanför den lilla vattenfåran hade ett par tranor lite uppvisning.

Hej hopp!

Man måste hinna äta lite också!

Maffig vingbredd!

Ett par ute och spatserar och letar efter godsaker i det magra betet.

Har du sett att det är några andra där borta, svanar?!

Matpaus uppe på kullen.

Ibland måste man titta upp från ätandet.

Solen börjar gå ner och det börjar bli dags att packa ihop och åka hemåt.

 

Zebror

Dags för lite om zebrorna med det passande latinska namnet hippotigris, kallades även för tigerhästar av romarna en gång i tiden. Men frågan är om det är vita ränder på svart botten eller svarta ränder på vit botten? Fundera på det så kommer svaret längre ner…;-)

Zebrorna har bra syn och känner sig tryggast i stora flockar med många ögon som håller koll på rovdjur. Dom var inte lika enkla att komma nära som många andra av savannens djur… då vände dom baken till och sprang iväg, deras främsta fiende är människan och sen lejon.

Bäst gör sig bilder på zebror i svartvitt så nu blir det svartvitt…

Dom finns naturligt bara i Afrika och det finns tre olika arter, det här är den vanligaste ”allmäna zebran” även kallad steppzebra.

Den mer ovanliga och starkt hotade grevyzebran är större, har smalare ränder och stora öron. De lever i mindre grupper och vi såg bara en enda. Den tredje arten är bergszebra men fanns inte i dom områden där vi var.

Stoet får ett föl vartannat år, den har mer bruna ränder som med tiden blir svarta, eller om det var det som var bottenfärgen…?

Här har det hänt nåt med ränderna som blivit ojämna på baken på stoet, kanske ett gammalt sår som läkt fel?

Man kan ju tänka sig att fölet är kamouflerad mot mammans ränder och svårare för rovdjuren att skilja ut…

Rändernas mönster är unikt på varje zebra så man kan se skillnad på dom, men här ser ju mor och barn väldigt lika ut!

Förutom kamouflage finns det många teorier om varför dom har ränder t.ex. hålla bort tsetseflugor och hålla borta rovdjur genom att förvirra dom så dom inte ska kunna urskilja ett byte i flocken.

Det har gjorts försök att tämja zebror och använda som riddjur men det har inte lyckats särskilt bra, dom är helt enkelt för vilda och har dessutom inte lika starka ryggar som hästar. Däremot har det fungerat bättre med korsningar mellan häst och zebra.

Zebra med horn? Nej, det är en vattenbock bakom, zebrorna beblandar sig gärna med andra djur, desto fler ögon som håller uppsikt mot rovdjur desto bättre!

Enligt wikipedia är det ljusa ränder mot mörk bakgrund eftersom forskning visar att embryot har mörk hud och först senare i fosterstadiet framträder vita ränder, men det finns lite delade meningar om det…

Mera giraffer

Giraffer är roliga djur, rätt som det var stack det upp ett huvud i grönskan. Dom kan bli upp emot 5,5-6 meter höga varav halsen är ca 2,4 meter men har ändå svårt att nå ner till vattnet för att dricka vilket dom gör bara varannan dag. Dessutom har de svårt att gå på våtmark och kan inte simma.

Det är det högsta levande landdjuret men har bara 7 halskotor precis som alla andra däggdjur (inklusive människan) och väger 700-1900 kg.

Saknar tänder i överkäken som andra idisslare och har en blå tunga som är ca 40 cm lång!

Hornen växer hela livet men blir ju ändå inte speciellt stora, vanligtvis har dom två horn men ibland kan dom ha ett par extrahorn eller en knöl i pannan som den här… det här ser ut att vara en gammal hane, dom blir ca 25 år.

Flera kvällar på savannen åkte vi upp på en platå för att få girafferna i siluett i kvällsljuset.

Giraffer lägger sig sällan då dom har svårt att resa sig och står upp när dom sover.

Ungarna följer mamman nästan två år.

Giraffer behöver endast sova mellan fem minuter till två timmar per dygn, det gör dem till ett av de däggdjur som behöver minst sömn på hela jorden och dom kan inte ens gäspa!

Hanens horn är kala på toppen medans honorna har mörka små tofsar.

Hanen smakar regelbundet på urinet för att avgöra när honan är redo för parning vilket hon bara är under en två-veckors period.

Kalven är 180 cm hög och väger 50-60 kg när den föds och får börja med ett fall på 1,5-2 meter då honan står upp när hon föder.

Ungen blir könsmogen vid 4 års ålder och har växt färdigt när den är 6 år.

Ser ju ganska kärvänligt ut men i själva verket är det två unga hanar som bråkar vilket sällan blir särskilt allvarligt.

Giraffer med utsikt, synen är deras främsta sinne och dom har även bra hörsel. Zebrorna återkommer jag till i nästa inlägg.

Mera elefanter

Har tidigare visat några få elefantbilder från Kenya men här kommer lite fler som jag hunnit gå igenom nu.

Den afrikanska stäppelefanten är de största landlevande däggdjuret. 4 meter lång och hög för tjur och 2,5 meter för hona, dom är kubiska, lika långa som höga. 5-6 ton för tjur och 2-4 tom för hona.

En hel familj i fint kvällsljus. Elefanter hör till familjen snabeldjur (men det var väl inte så svårt att gissa..) alla andra snabeldjur har dött ut. De har mycket känsligt luktsinne och genom att lyfta snabeln kan de känna av de olika luftlagren och bilda sig en uppfattning om omgivningen.

Honan blir könsmogen när hon är 12-14 år och får en unge efter 22 månaders dräktighet och den väger ca 100 kg vid födseln.

Elefanter kan inte hoppa men kan springa och är mycket snabbare och smidigare än man tror. Frambenen är lite kraftigare och bär större delen av vikten.

De har djurvärldens bästa luktsinne och kan känna lukten av vatten på 19 km håll.

En flock består oftast av honor och ungar i olika åldrar, vuxna tjurarna lever i regel ensamma.

En av världens intelligentaste djur, hjärnan är lika avancerad som människans.

Det var mäktigt att se dom när dom kom ner till den torra flodbädden i kvällningen för att hitta lite vatten.

Ungarna var mest ivriga och sprang ofta lite i förväg.

Bara att stoppa ner ”sugröret” i ett hål och där hittade dom vatten fast det såg ut som flodbädden var helt torrlagd.

Slurp, en vuxen elefant dricker uppemot 200 liter om dagen, får upp ca 4 liter per gång med snabeln.

Kolla in den nyfikna lilla snabeln som sticker fram bakom…. 😉

Snabeln används även för det sociala samspelet och att visa olika sinnesstämningar.

Elefantkram! Gissar på att det är en hona med en lite äldre unge som är alldeles för stor att dia men man ser juvret här…

…hon hade en liten också, ungen följer sin mamma och diar 2-3 år. En hona får ca 4 ungar under sin livstid.

Söta skitiga ungar!

Snabeln kan användas till mer än mat och dryck, t.e.x dusch, spruta lera över sig för skydd mot solen eller som snorkel om dom simmar och är under vatten.

Busiga ungar, elefanter kan både leka, skratta och gråta.

En elefant blir oftast 40-60 år men finns dokumenterat elefanter som blivit över 80 år.

Hoppas den lille får ett långt och lyckligt liv och klarar sig undan tjuvjägare. Under 80-talet dödades 700 000 elefanter men -89 förbjöds handel med elfenben men tjuvjakten fortsätter ;-( Elefanter kuvas och utnyttjas även av människan för att roa turister så tänk på att inte bidra till att elefanter hålls i fångenskap och inte behandlas väl!

Fåglar i Afrika

Det var ingen direkt fokus på att fotografera fåglar under safariturerna men det finns ca 2600 arter i Afrika så en och annan fastnade ändå på bild. Några har redan varit med i tidigare inlägg såsom marabustork, örn och oxhackare bland dom större djuren och fler kommer här.

En av dom första och definitivt största vi såg var en struts som är världens största fågel och kan väga upp mot 150 kg, men hjärnan vägen bara 40 g… Kan inte flyga men springer snabbare än en häst och förmodligen sparkar den hårdare också då den t.o.m kan döda ett lejon med en spark!

Inte fullt lika stor som föregående fågel är Ibisstorken men till skillnad mot strutsens förkrympta vingar har den ett vingspann på över 1,5 meter.

Svarthuvad häger är en afrikansk fågel som inte finns i Europa, annars finns olika arter av hägrar nästan överallt på jorden.

Rödnäbbstoko, finns både sydlig och nordlig men törs inte säga vilka det här är. Hör till familjen näshornsfåglar.

Det finns flera underarter av kungsfiskare men har googlat fram att det här är Gråhuvad kungsfiskare som i huvudsak finns i Afrika.

Samma fågel som ovan, den svarta i förgrunden vet jag inte vad det är…

Den här satt i en buske på savannen men jag har inte lyckats hitta nåt namn på så om någon vet så skriv gärna en kommentar!

Edit: Har fått tips om att det kan vara white-browed coucal eller vitbrynad sporrgök på svenska vilket kan stämma med bilder jag googlat på.

Det finns två sorters Krontrana, grå och svart. Det här ser ut att vara en grå som vi såg ganska många av fast dom sägs vara starkt hotade och har minskat kraftigt.

Sekreterarfågel som faktiskt är en rovfågel som jagar på marken genom att springa ifatt smådjur, ormar, ödlor och stampa ihjäl dom. Världens högsta rovfågel som är 120 cm hög och har ett vingspann på 2 meter.

Det finns många olika sorters gamar men gissar att det här är vitryggig gam som är den mest spridda och vanligaste i Afrika. Har ett vingspann på upp till 218 cm!


En av dom rovfåglar vi såg, nån sorts falk tror jag…

Egyptian goose eller Nilgås, finns i större delen av Afrika men har även inplanterats i några länder i Europa och sprider sig alltmer och kan även ses i Sverige.

Blåkindad glansstare.som är vanlig i Afrika och delas upp i fyra underarter. Vacker med sin blå metallglänsande fjäderdräkt, 19 cm lång.

Trefärgad eller brunbukig glansstare, finns även uppfödare i Sverige som håller dom son burfåglar och dom klarar t.o.m vinterklimat.

Violet Backed starling eller Ametiststare som den heter på svenska. Fantastisk färg på hanens lila dräkt medan honan är brun och vitspräcklig.

Jag är inte helt säker men tror den större här kan vara ametiststarens hona. Dom små blå är rödkindad fjärilsfink som lever i par och är stannfågel i Afrika.

Fåglar av familjen Vävare hör till världens mest talrika fåglar. Namnet kommer utav att dom väver sina bon av gräs, kvistar mm.

Antar att det här också är en typ av vävare som påbörjat ett bobygge. De är besläktade med finkar vilket syns på den konformade näbben här.

På lodgen där vi bodde matades småfåglarna där några av dom här är fotade, möjligen kan det här vara en rödnäbbad amarant?

Också på matplatsen vid lodgen, okänd art… och där får det räcka med fåglar från Afrika.

Aberdare Nationalpark

En dag styrde vi kosan mot en högt belägen nationalpark där målet inte i första hand var att fota djur utan mer natur och vattenfall. Här ser vi ett övergivet trähotell byggt av britterna på 40-talet. Tyvärr kunde man inte annat än se det på håll från en utkiksplats då man inte kunde lämna bilarna för det fanns bufflar i området.

Colobusapor högt upp i ett träd som vi även fotat på betydligt närmare håll vid ett tidigare tillfälle.

En platå där det var lite öppet och vi kunde kliva ut och titta på utsikten om vi höll avstånd till buskagen med tanke på bufflarna…

Vi fortsätter uppåt på slingrande bergsvägar omgivna av bergskog med mycket skägglav på träden på över 3000 meters höjd.

Här kom vi fram till det första vattenfallet Chania där man kunde gå ur bilarna utan fara för vilda djur.

Nere vid vattenfallet, det var mödosamt att gå upp sen då den tunna luften gjorde att man blev lätt andfådd.

Nästa vackra vattenfall vi stannade vid för att fota.

Man kunde gå in en bit bakom det vattenfallet där det var nästan som en grotta.

Dags för medhavd lunch ute i det fria, smakade gott!

Där vi satt kom en nyfiken bushbock, otroligt att djur som trots allt är vilda kommer så nära!

Honan var också nyfiken och tittade in i kameran 😉

På väg ner från berget fick vi syn på några sykesapor, även kallad vitstrupad apa / markatta. Det var inte lätt att få bra bilder på dom bland bambusnår.

Nästa fotostopp blev när vi fick syn på ett par fläckiga hyenor, två vildsvin och två krontranor på ett litet fält.

Hyenorna höll noga koll på svinen som jagade iväg dom om dom kom för nära, dom betarna är inte att leka med även om hyenor är tuffa jägare med starka käkar.

Antiloper

Vi såg en hel del olika sorts antiloper varav dom vackra impalorna nog var dom vi såg mest av, honorna lever ihop flockvis med sina ungar.

På den första lodgen vi bodde kom killarna som jobbade där och hämtade oss med orden ”kudu, kudu”. Jag hade ingen aning om vad det var men greppade kameran och följde med… In på området hade det kommit två stora kuduantiloper som vanligtvis inte brukar visa sig där. Den har 5-10 lodräta vita linjer på sidorna och hanen kan väga över 300 kg.

Inte nog med det att vi hade turen att få se dom lite ovanliga djuren, dom hade en liten kalv också som inte var många veckor gammal. Kudun är inte särskilt uthållig att springa ifrån rovdjur så det var nog ett smart drag att hålla till vid lodgen med sin unge.

Grymt söt (har jag väl skrivit om typ alla ungar…??) med sina extremt stora öron.

Den minsta av antiloperna är dik-dik som inte är mer än ca 45 cm hög och väger runt 7 kg.

Pyttesmå horn som bara är några centimeter långa och väldigt stora ögon, väldigt söt den också!

Och pytteliten mun…

En morgon då vi var på väg ”hem” för frukost mötte vi en flock oryx, hanarna kan väga över 200 kg.

Både honan och hanen har horn som kan bli 60-150 cm långa och används för att försvara sig mot rovdjur.

Vattenbock såg ganska många av, det finns olika arter och det här är en elipsvattenbock. Honan har inga horn.

Hanen har horn och kan väga upp till 270 kg.

Vattenbockhonor och några impalahanar och här ser man att det är lite storleksskillnad, impalorna väger på sin höjd 60 kg.

Den största av dom alla är Elandantilopen med en kroppslängd upp till 3,5 meter, en mankhöjd upp till 1,8 meter och en vikt mellan 400 och 1000 kilogram!

Afrikansk buffel, en av the Big 5

Buffeln lever i stora flockar och räknas till dom djur som är farligast för människan men det är oftast ensamma eller skadade djur som går till anfall då de känner sig hotade. Men så länge man sitter i bilen är det ingen fara.

Vi såg inga kalvar men dom ska ha päls som blir allt glesare ju äldre dom blir och gamla bufflar är nästan nakna. Oxhackarna hjälper till att plocka fästingar och andra småkryp.

Det finns rödnäbbad och gulnäbbad oxhackare, antar att det här är röd?

En oxhackare här har ingen färg på näbben alls så antar att det är en ungfågel.

En oxhackare i örat också…

Serverat smörgåsbord till fåglarna och bufflarna var nog glada att bli av med lite fästingar…

Både tjurar och kor har horn och dom växer hela livet.

Bufflarna räknas till ”The Big Five” som var en av dom svåraste att jaga under storviltsjakt. Numera används uttrycket även under safari och vi fick se alla som ingår i ”The Big Five” och dom andra har jag visat tidigare här i bloggen men samlar ihop dom här för att se vilka som ingår:

Elefanten räknas förstås till storvilt.

Och givetvis även noshörningen.

Men storleken har ingen betydelse för att ingå i ”The Big Five”, även leoparden räknas dit.

Och dom majestätiska lejonen ingår också i gruppen storvilt.

På liv och död

Även om vi såg mycket lejon och dom verkade leva gott med god tillgång på mat så har dom minskat kraftigt pga. av människan men även sjukdomar.

Här fick vi syn på en lejonhona bland buskarna där hon låg och tryckte med sikte på en flock impalor, spännande då hon kröp ihop beredd till språng om dom kom närmare…

Dom intet ont anande impalorna… lejonet väntar tills avståndet är 30 meter eller mindre och kan då ta språng upp till 6 meter. Tyvärr fick vi inte se nån jakt då impalorna började dra sig åt andra hållet och lejonet insåg att chansen gått förlorad.

Bland det första vi såg när vi åkte in i den andra nationalparken i Solio var det här torra kadavret, bara skinn och ben kvar och innanmätet uppätet av lejonen.

Här har dom haft en lyckad jakt under natten och fått en buffel. Hanarna har nog redan ätit och sen är det honornas tur.

Smaskigt!?

Sist är det ungarna tur.

En studie med lejon i fångenskap för många år sen där ungarna fick det bästa köttet men ändå blev svaga och dog, visade att dom inte fick i sig alla näringsämnen dom behövde vilket dom får i sig när dom får äta det sist av det ”sämsta”. Naturen är klok!

Dagen efter när vi åkte tillbaka till samma buffel var där en schakal och åt av resterna. Och titta noga till höger bakom busken…

Schakalen var skygg och stack iväg när vi kom, men örnen satt kvar och vakade över sin mat.

En annan flock med 22-24 lejon avslöjade sig genom att vi såg färska blodiga revben från en trolig buffel, allt annat var uppätet. Mätta lejon gör inte många knop. Ett vuxet djur behöver 5-7 kg kött om dagen men kan sätta i sig upp till 33 kg på en enda måltid.

På sin höjd lyfte dom huvet när vi kom i jeepen, mäktigt att möta alla blickar! I den här flocken fanns det inte mindre än nio unga hanar varav vi ser fem på den här bilden. Dom börjar närma sig könsmognaden och får stanna i flocken tills dom är 2-3 år, här befarar man att det kommer att bli dödliga strider bröderna emellan när dom snart uppnår den åldern…

Som sagt gick det ingen nöd på lejonen, ser sprickfärdig ut!

Men det här var riktigt sorgligt, en väldigt gammal, sjuk och hemskt mager ensam hane som blivit utstött ur flocken. Guiderna trodde han var närmare 20 år men i det vilda blir dom oftast inte äldre än 12-14 år så 16-17 år på den här var nog närmare sanningen. Han var nästan tandlös och kunde inte längre jaga så parkvakterna hade hjälpt honom med lite mat.

Så härjad och sliten och ledsna ögon, när han reste sig såg vi att höfterna var helt slut och han kunde knappt gå och vi grät i bilen… ;-( Några dagar senare fick vi besked att han fått somna in och inte behöver lida mer, skjuten med bedövningspil och sen avlivad med spruta. R.I.P

Men livets gång fortsätter och om 3,5-4 månader föds det nya lejon. Det här kärleksparet hade dragit sig undan den övriga flocken och dom parar sig typ hela tiden i fyra dagar…

Mera lejon

Vi såg mycket lejon och kunde följa olika flockar och till skillnad mot förra blogginlägget där solen hunnit gå ner fick vi en kväll med magisk ljus på lejonen. Här var det en flock med två vuxna hanar, troligen bröder.

Honan håller ungarna gömda tills dom är ca 8 veckor, då introduceras dom för den övriga flocken. Hon diar dom tills dom är 6 månader så dom här ungarna är nånstans däremellan 4-5 månader kanske… Honorna i flocken kan även dia varandras ungar.

Imponerande gap! Lejon är det största rovdjuret i Afrika (bara tigern är större bland kattdjuren).

Majestätisk man som är fullt utvecklad vid 4 års ålder på hanarna. En vuxen hane väger ca 200 kg men i fångenskap kan dom väga uppemot 350 kg.

Mamma lejon tycker det är dags att börja röra på sig. Kanske dags för kvällens jakt vilket är honornas jobb.

Ungarna gör sig ingen brådska…

Men en efter en kommer dom upp på bena och följer efter. Ungarna har så söta prickiga ben 😉

Hm, där står en sån där konstig jeep som jag måste gå förbi…

Mamma väntar in sina små, dom börjar vara med vid jakten redan från 3 månaders ålder men först vid 2 års ålder kan dom jaga självständigt.

Jaja, vi kommer!

Hanarna jagar / deltar inte så ofta i jakten men följer ändå med flocken.

Vad glor ni på??

Det är faktiskt mitt revir! Storleken på reviret kan variera mellan 20 och 400 km².

Där försvinner den sista lejonungen och mot skogen dit vi inte kunde följa efter.